Lax

Laxen (Salmo salar) är en av de viktigaste rovfiskarna i ekosystemet. Denna ståtliga fisk är också oerhört eftertraktad både som matfisk och sportfisk – inte minst i traditionella laxälvar där fisket är exklusivt och lockar många svenska och utländska sportfiskare.
I Sverige finns tre huvudsakliga bestånd av lax: Östersjölax, Atlantlax och Vänerlax (Gullspångslax).

Laxens bestånd har påverkats kraftigt av vattenkraftsutbyggnad

Från älv till hav
Laxen leker i älvar och större åar med rätt förutsättningar. När ynglet kläckts tillbringar det sina första år som stirr (ungfisk) i älven. Efter cirka två–fem år genomgår den en transformation till smolt och vandrar ut i havet där den snabbt växer sig stor genom att äta stimfiskar som sill/strömming och skarpsill. Den återvänder till sin födelseälv för lek, oftast från oktober till januari. En hona kan lägga omkring 10 000 ägg, vilka kläcks i april-maj. Många laxar dör efter leken, men vissa kan leka flera gånger.

Den vilda laxen hotas
Laxens bestånd har påverkats kraftigt av vattenkraftsutbyggnad, vilket förstört många naturliga lekplatser och hindrat laxen att ta sig till lekområdena. Storskaligt fiske i hav och älvar har också minskat vilda populationer av lax. För att kompensera detta sätts årligen stora mängder odlade laxar ut. Odlad lax fenklipps för att särskiljas från vild lax, men risk finns att de blandar sig och försvagar den vilda stammen genetiskt.

Fria vandringsvägar gynnar laxen
Improve Aquatic LIFE-projektet har särskilt fokus på vandrande arter som just lax eftersom situationen för arten bedöms som allvarlig. Genom att ta bort vandringshinder och skapa fiskvägar i vattendrag, samt att öka konnektiviteten, det vill säga göra så att det är fri förbindelse mellan vattendrag och sjöar hela vägen ut till havet, kommer laxen och många andra arter gynnas.