Havsnejonöga

Havsnejonöga (Petromyzon marinus) är en mycket speciell fiskart. Arten har funnits i över 400 miljoner år men riskerar nu att helt försvinna i Sverige. Det finns dokumenterade exemplar som blivit över en meter långa och vägt över två kilo. Som vuxna är havsnejonögon parasiter på större fiskar, men även valar och sälar. Med hjälp av sina speciella käkar suger de sig fast vid bytet, skrapar fram ett sår och suger blod och kroppsvätskor.

Arten leker parvis, och båda föräldrarna dör efter leken

Små hinder blir stora barriärer
I Sverige förekommer havsnejonöga längs Västkusten samt sällsynt i södra Östersjön längs Skånes och Blekinges kuster. Landets största lekpopulation finns i Ätran.
De leker i samma miljöer som laxen, men till skillnad från exempelvis lax och öring kan havsnejonögat inte hoppa, vilket gör de flesta fisktrappor till hinder.

Mycket ovanlig livscykel
Havsnejonögat leker i snabbt strömmande vattendrag med grusbotten under juli–augusti. Hanen gräver en lekgrop genom att flytta stenar med munnen. Arten leker parvis, och båda föräldrarna dör efter leken. Äggen kläcks efter 10–12 dygn. De nykläckta larverna, som kallas linålar, gräver ner sig i mjuka bottnar där de filtrerar alger och nedbrutet växtmaterial i 5–8 år. Vid metamorfosen, då de är 11–20 cm långa, förvandlas de till vuxna och vandrar ut i havet följande sommar.

Förbättring för den hotade arten
Havsnejonögat har drabbats hårt av vattenkraftens utbyggnad och vandringshinder, som gör det svårt för fisken att nå sina lekområden. Även kanalisering och föroreningar har minskat beståndet. Den kraftiga minskningen av stor fisk i havet har gjort att det är ont om fisk att parasitera på vilket också påverkar arten mycket negativt. Trots att fiske är förbjudet behövs fler insatser för att rädda arten, som att förbättra livsmiljöer och stärka skyddet.

Improve Aquatic LIFE-projektet har särskilt fokus på havsnejonöga eftersom situationen för arten bedöms som mycket allvarlig. Genom att ta bort vandringshinder, skapa fiskvägar och återställa livsmiljöer som bakvatten och sandbankar i ett antal viktiga områden är förhoppningen att arten ska finnas kvar och öka i svenska vatten.